Sitter och summerar första veckans pappaledighet och inser att det absolut inte blivit som jag förväntat mig. Pappadelen blev väl ungefär som jag trodde men ledigheten blev väl ganska upphackad. Vi renoverar vårt storarum (har valt att kalla det så) som jag nämnde nedan och det drar med sig mycket annat. O och jag jobbar tillsammans och det tar en evig tid! Jag: "Kan du ge mig hammaren?" O: "Ja, menar du denna?" Jag: "Ja, kan du skynda dig lite! Pappa får snart näsblod av att hålla denna jättetunga regeln!" O: "Jaha" Jag: "Hammaren..." O: "Min kompis Alva har också en hammare. Vill du låna den med?" Jag: "Ja, om det går fortare så..." O: "Jag kan spika åt dig" Jag: "Skall vi göra ett bus? Vill du se på TV lite till - fast det är mitt på dan!?!?"...
Men mest har veckan handlat om min mor som är svårt sjuk. Ligger i respirator på IVA och livet hänger på en skör tråd. Lämnade O på dagis några timmar i veckan när sjukhuset ringde och trodde det kanske var bråttom. O var orolig att kompisarna på dagis inte skulle känna igen honom - han hade ju inte varit där på tre dagar!
Mamma blir allt sämre och dåliga samveten blandas med förtvivlan och igen inser man hur lätt det är att prioritera rätt om drivkraften är stark nog. Varför är vi funtade så att vi behöver en kniv på strupen så ofta för att göra rätt?
Veckan som kommer blir nog likadan som veckan som gått - men hur finner man ro i kaos? För att vänta på att allt blir perfekt för att då få ro och vila... - ja då får man nog vänta...
L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar