Jag ältar saker. Japp, jag erkänner det. Jag kan inte släppa de saker som jag arbetar med eller det jag håller på med hemma eller de samtal eller argumentationer jag haft. En del människor är bra(?) på att släppa allt, tex när man åker hem från jobbet tänker man inte mer på de frågor som är aktuella där.
Pratade med en man igår som menade att dom religiösa i Sverige är dom som inte lyckas förtränga verkligheten. Kanske är det därför jag är präst? Jag är helt enkelt för dålig på att förtränga verkligheten? Men jag undrar när det blev en bra sak att förtränga verkligheten? Visst kan det vara bra att inte älta men att vara medveten om problem, samtal eller tom konflikter gör att man också kan se en möjlighet, en väg vidare. Så länge ett problem ändå kan ha en lösning är det inte alltför jobbigt att älta, är min slutsats. Om jag förtränger mina extra kilon kommer jag troligen inte göra något åt dem. Nu ältar jag hur jag skall hantera detta. Kanske vore det bättre att springa hellre än att älta? =)
Idag har jag begravning kl 12 i S:t Jakobs kyrka och kl 17 har jag en vigsel i Långedrag. Känns märkligt nog inte alls konstigt att ha dessa två förrättningar på samma dag - döden och kärleken hör liksom livet till båda två, men bara det ena är garanterat. Men det kan man ju förtränga...
/L
3 kommentarer:
Tänker mig att det kan vara bra både med lite ältande och lite handling. Men de där två verkar ibland vara lite oförenliga och ibland funkar de jättebra. Precis som livet och döden.
Ja, du har så rätt. Lägger just nu sista handen vid en predikan under temat "Tro och liv" vilket ibland kan kännas som ytterligare en oförenlig dualism. I alla fall i verkligheten - och där är vi ju påfallande ofta...
reJag fattar faktiskt inte det där med de kristna som inte lyckats förtränga verkligheten. Så om vi lever i verkligheten då, är inte det bra? Kan du inte förklara lite mer och älta lite mindre?? Hej fr Elisabeth
Skicka en kommentar