söndag 7 december 2008

Att konservera...

Har under de senaste två månaderna (typ) oroat mig eftersom jag inte konserverat motorn i båten för vintern. Idag har jag gjort det  - det tog 20 minuter att i alla fall göra det viktigaste. Detta väcker två funderingar: Varför tenderar man att oroa sig för en del saker oerhört mycket längre än det faktiskt tar att åtgärda dem? Oavsett hur jobbigt ett göromål eller ett samtal är, är det troligen ändå "behagligare" än all oro man möjligen lägger innan. 
Den andra funderingen är detta med "konservera". Oftast tänker vi att konservera bara betyder just att bevara för framtiden så som det är idag - ungefär. Men det innebär ju också att skapa möjligheter för ett användande i rätt sammanhang, där behovet finns och miljön är rätt. I mitt (båtmotorns) fall innebär det också att tillse att motorn klarar en tuff tid som man tror ligger framför. Konservera har (eller hade...) en negativ klang men kan ju också vara klokhet och förvaltarskap. Generellt har inte kyrkan varit för dålig på att konservera - kanske för bra. Men ibland finns en risk att allt krut alltid skall brännas, allt ungdomligt är bra och allt gammalt är dåligt. Detta kan man fundera mycket på. Men mer blir det inte just nu - i alla fall inte från min sida. Jag är glad att båtens motor är konserverad för framtiden.

/L

2 kommentarer:

INput sa...

Apropå konservering läste jag i Wikipedia om konserveringslagen:
"Ett exempel på en konserveringslag är lagen om den oförstörbara energin: energi kan inte förintas bara ändra form; den totala energin är alltid summan av de olika formerna av energi som ingår i processen..."
Det kanske är så att summan av den konserverade oförstörbara energin i en församling är konstant, frågan är bara hur del fördelas och används...

... det kanske blev i djupaste laget =)

Anonym sa...

Det var en rejäl konservering. Och det var inte bara motorn som konserverades.
Men vi får väl vänta tills det tinar, då kanske det bloggas igen...
Alla kan ju inte sätta med näsan i datorn./PA