Identiteskris?

Ju längre hemifrån jag är ju mer göteborgare är jag. Om någon jag träffar på tex Ullevi frågan var jag kommer ifrån säger jag "ursprungligen Lindome men nu bor jag i Kungsbacka/Vallda". När jag nu sitter i obygden på östgötaslätten är jag givetvis göteborgare. Bara så.

Identitet är inte enkelt. Ofta är det i Sverige arbetet som är identiteten. I USA har jag hört sägas att det är varifrån jag kommer. Just nu möter jag i nära samtal katoliker och lutheraner och funderar över en kyrkas identitet. Ett katolskt klosters vesper är ganska olik en metodistkyrkas gudstjänst. Inte sämre, inte bättre. Olik. Men vi möts och vi samtalar. Vi ber och vi skrattar. Vi är tillsammans. Det är människor som möts - inte kyrkor. Identiteten ligger snarare i den gemensamma upplevelsen av Gud, den vi gjort tillsammans eller enskilt. För här är jag från Göteborg - inte metodist. Ingen har ens frågat om jag är kristen. Kanske är det till och med så att identiteten syftar framåt, mot det (eller den) vi söker? Skall nog fundera mer på detta...

Skall i morgon redogöra mer för var jag är och gjort.

/L