Teologin är viktig - det säger alla - men jag tror inte den kan bli färdig någon gång. Ramar och råmärken behöver finnas och kanske är det detta Paulus talar om i 1 Kor 15: 3ff? Det finns något orubbligt. Men det finns också en kulturell anpassning vad gäller sättet vi talar om det givna och centrala. I detta samtal behöver vi mötas och ha en grundläggande respekt för varandras strävan efter en förståelse och en adekvat tillämpning av "det givna". Rupertus Meldenius skrev 1626: "In necessariis unitas, in dubiis libertas, in omnibus caritas." Enhet i det väsentliga, frihet i det tveksamma, i allt kärlek. Det teologiska samtalet måste alltid leva och måste alltid få utrymme. Troligen kommer vi ändå inte ända fram och kanske är det inte det värsta. Det värsta kanske är att inte försöka?
Hur formuleras då det centrala? Det börjar nog med kärlek. Fortsätter med nåd. Blir troligen i oss någon form av ansvar. Hmmm. Kanske löser jag inte detta nu.
I allt är dock det egna ansvaret att lyssna på Guds röst det allra viktigaste. Använder ofta bilden av när vi går till en läkare. Då berättar vi först hur vi mår och vad vi har problem med. Men vi lyssnar också. Vi får tips och råd och vi följer sedan dem - i bästa fall. När vi talar med Gud behöver vi också stanna upp och lyssna. Eller uttryckt av någon klokare men lika okänd som jag:
"När människor lyssnar talar Gud
- när människor lyder handlar Gud"
okänd
/L
1 kommentar:
Bra tankar min vän,
Jag håller helt med dig i det första stycket av vad du skriver...och det sista. Däremot har jag tänkt lite på det som skrev i mitten, om teologin.
Jag tänker så här: det är ingen idé att försöka skapa en ny teologi eller tidsanpassa en teologi för Sverige 2009 (och framåt). Jag tror att det är ett tänk som inte leder oss någonvart för vem av oss är man/kvinna nog att skapa en teologi? Vi tappar bort oss i uttryck som "inte bli färdig" eller "inte nå ända fram" och det är ju inte så konstigt med tanke på hur svårt det är.
Men vi har ju redan en teologi, varför inte använda den? Exakt vad är felet med den teologi som har överlevt så här långt, från Bibelns tid tills idag?
En kyrkofader (har glömt vem, kan vara Gregory av Nyssa) fick frågan en gång varför han och andra skrev så mycket teologi? Var inte det att "förstelna" kärnan och glöden i Evangelium? Han svarade att visst var det jobbigt och visst skulle han hellre leva ut sin teologi än att försvara, förklara och skriva ner den...problemet var bara att det hela tiden kom människor som hela tiden ville förändra och förnya den teologi som dom alltid hade haft och det leder inte till Gud utan till dessa nya människors påhitt. Det i sin tur leder människor i fördärvet.
Som enda rörelse i historien pekar alltid kyrkan bakåt när hon förnyas. Back to basics. Back to Jesus. Jag upplever att det viktigaste är att vi behåller den teologi som vi har gemensamt med alla historiskt relevanta samfund och kyrkor och som har been found tried and true. Alla försök till nyskapande är bara försök att komma undan obekväma sanningar eller politiskt inkorrekta uppfattningar.
Hur vi sedan berättar för omvärlden om vår tro och teologi är en annan femma...men är det verkligen så mycket svårare än att själv ha upplevt (eller längtar efter att få uppleva) Jesus gudomliga kraft till försoning, pånyttfödelse och växande till helighet i ett nytt (Guds) rike?
Skicka en kommentar