Det finns i vår begravningsordning en bön där vi tackar Gud för "stunder av glädje och ögonblick av lycka". Jag tycker det är en vacker formulering och ligger nära verkligheten och bejakar att de där gångerna man är riktigt lycklig inte är så många som man önskade - och inte så långa heller. Men man lever länge på dom. Därför är det sorgligt att målet för så många av oss är att "bli lyckliga". Vad skall vi göra resten av tiden? Helt klart är de ögonblicken underbara men resten behöver ju ha sin mening det med? Men om resten inte är nåt värt för oss - hur blir livet då? En lång, misslyckad, jakt på ögonblick som aldrig kan ge mig de jag behöver.
Idag när jag körde Olle till dagis tramsade vi med dialekter och kittlade varandra och skrattade högt. När han sprang mot dagis vände han sig om och skrek: "Pappa, jag älskar dig fast du är knäpp!". Det var för mig ett ögonblick av lycka men också nåt mycket mer. För att ha någon som säger så till mig skapar mening även när ögonblicket lämnat mig och tristessen slår klorna i mig.
/L
3 kommentarer:
så fint och kärleksfullt tänkt
Vakkert!
Bare vakkert!
/f
så sant!!
Skicka en kommentar