Våren!

Jag höll ett tal om våren en gång - såhär sa jag då:

Vad skall man säga när man talar om våren? Jag har frågat några olika människor i min närhet och fått det intelligenta svaret: ”Tala om våren”. Tack.

En mig närstående medarbetare föreslog att jag skulle skriva ett tal till kvinnan och sedan bara byta ut alla ”hon” mot ”våren”. Hon tänkte sig nog ett tal i stil med ”Hon/våren är vän, skir och fräsch” medan jag vet att flera av oss kanske skulle kunna tänka sig helt andra egenskaper hos våren som skulle kunna lyftas fram. ”Hon/våren är aldrig i tid, lovar värme men blir lätt frostig och är i allmänhet ganska opålitlig”. I sanningens namn kan man väl erkänna att man skulle kunna göra på samma sätt med ett tal riktat till mannen, om nu någon skulle komma på idén att hålla ett sådant. Säkert var det inte den senare varianten som förslagsställaren åsyftade. Men det blir inget tal till kvinnan – vilket kanske ingen hade förväntat sig heller. Men det handlar om förväntningar. Vad är det man förväntar sig? Jag skulle vilja stanna ett litet ögonblick vid just den frågan.

När det är vinter och kallt och eländigt så tror jag det knappt finns någon som inte längtar till våren. Man har en bild av hur det skall bli. Kanske ser man sig själv sittande på en filt på en gräsplätt i vårsolen med en kopp kaffe och kanske ett wienerbröd i handen. Eller kanske ser man sig själv i kortbyxor och T-shirt promenerande i skogen eller vid havet en solig kväll. Man förväntar sig det, man ser det för sin inre syn och den bilden hjälper oss att släpa oss igenom den kalla grå vinterdagen.

Men kanske blir det aldrig så. Jag tror aldrig jag suttit på en filt i vårsolen och druckit kaffe och ätit wienerbröd. Och hur många har sina kortbyxor på sig hela våren?

I livet med Gud finns också hos oss en förväntan om hur vi skulle kunna ha det. Våren är tiden där vi påminns om livets och skapandets kraft. Då vi påminns om Guds kraft. Det är en kraft för oss idag och för vår framtid. Men också här kan vi allt som oftast konstatera att det som skulle kunna vara så fint, det som kanske ofta bär igenom det svåra och mörka, inte alltid blir verklighet. Kanske kan det ibland bli så illa så att det tom blir krav och press – det som vi tänkte som något roligt och ljust? Gå till kyrkan, läsa bibeln, be hinner vi inte alltid med. Och för den som bor i ett hus med trädgård innebär våren en massa krav på att ogräs skall rensas, gräs klippas och träd beskäras. Inte heller den utan trädgård kommer undan då solen sänder sina obarmhärtiga strålar på diverse prydnadsföremål som plötsligt upptäcks vara närmast täckta av damm.

Sådär är det väl med livet också i allmänhet. Förväntningar finns både på oss själva och på andra och man tror att man vet vad som skall komma, och så blir det inte så och vi blir besvikna. Men livet är ju ganska stort och mycket. Tänk om vi kunde klara av att i våra liv låta Gud mer vara med och bära våra bördor istället för att tro att vi hinner komma till Gud när vi burit klart allt vi skall bära och göra? Tänk om vi kunde låta Gud vara med i det som är NU och inte bara i en tänkt framtid?

Hela livet är kanske lite mycket att gripa över men tänk om vi kunde öva på våren? För nu är våren här! Vi kunde sätta oss en stund och fundera på vad som verkligen är viktigt med våren, vad som är viktigt att det blir av, vad som spelar mindre roll och vad som gör min vår till en skön vår – och så verkligen göra något åt det! Ta del av något av allt det våren erbjuder: Vitsippor, tussilago, lätta kläder, kaffe utomhus, grillad korv, varm jord, kalla fötter, vårknopp, köldknäpp, sommartid, solglasögon, allsång, allsvenskan, primörer, premiärer, flyttfåglar, myrmyller och såklart det säkraste vårtecknet av dem alla: ishockey-VM.

Förväntningar och press kan lätt göra att vi inte hinner med varken livet, Gud eller våren. Men ALLT detta har vi här och nu. Vi utmanas idag att ta vara på det liv som är nu – i vårens tid!